Obs Bambi inte isprinsessan!

Hejsan!
Skridskor behöver inte bara vara praktiska. För min del har jag dem inte alls för att åka med, jag är nämligen mer som bambi än en isprinsessa...Skridskor är också vackra pynt detaljer, på dörren, väggen, ett räcke.... Redan förra året var jag ute efter ett par. Hittade då bara någolunda gamla i typ stlk 40 och uppåt... Det ville jag ju inte ha., det skulle ju bara se klumpigt ut. Så det blev inga. Iår efter mkt letade på loppis så hittade jag inte heller några under 40... men då slog jag till. Hellre några än inga...

Men så kom snälla Ingela för några dagar sedan och hade hittat ett par ursöta barnskidskor så nu ska jag ge mig löss med slippapper och pynt! Tack Ingela!

Tänkte också bjuda på en inre monolog som jag skrev för några år sedan när jag gick en kurs i litterär gestaltning. Monologen ska skildrar en människa som sitter på ett tåg och ska träffa sin pappa för första gången på tio. Älskar att skriva monologer, det är så fritt (dock jobbigt att läsa så här då det inte finns några punkter...) Jag tror iallafall att fler skulle skriva mer för att det ökar EQ;n att försöka leva sig in i olika öden så.... Så det så hhahahha... Den är påhittad rakt igenom.

Vad konstigt han hade pratat, hade han blivet förvirrad?, åkrarna svepte förbi en efter en precis som om det bara fanns åkrar och alla var bönder, han kanske var en bonde, och gått upp tidigt på morgonen för att mjölka kor, därför hade han pratat så veligt, han var trött efter en dags arbete på sin stora bondgård, Eller så drack han igen, spelade det egentligen någon roll? Åkrarna upphörde svepa förbi och tankarna skildrades av ett litet flickeskratt, undra om de är så lyckliga som de ser ut, skrattar och pratar, vart är mamman, ska de åka och hälsa på henne?, nej, de ska säkert till någon släkting, kanske en farmor?, eller mormor?, en mormor hade jag i alla fall, inte för att jag minns henne så väl men sura och stenhårda karameller brukade hon ju åtminstone bjuda på när vi kom, undra om jag skulle åkt så med min pappa, till en farmor?, skulle vi skratta och läsa böcker, läsa sådana fåna pixiböcker? Undra om jag har kvar de där som han skickat varje år när jag fyllt år, med två frimärken, vad var det mamma hade sagt, porto för 8 kronor och present för 5,50, det var storsint av honom, en hel öl hade han offrat. Hon kanske inte hade någon mamma, som kunde köpa annat än pixiböcker, hennes mamma kanske inte var så storsint, vad är det för någon saga, den känner jag inte igen, hm, undra om det verkligen är hennes riktiga pappa, hon säger ju pappa. Men det sa ju jag till Åke, Sten, Krister och Kjell också, eller kallade jag Kjell för pappa, nej, det gjorde jag nog inte, han var ju så ung, jag kanske skulle ha kallat honom för brorsan, nej fy så hemskt, med livet är ju hemskt, nu ska jag i alla fall säga det till honom, skit i att skicka dina förbannade pixiböcker, och mjölka dina kor du, så att du pratar osammanhängande redan kl fem på eftermiddagen, eller kanske hade han pratat så om hon ringt honom redan vid elva tiden, ja så var det väl mamma sa, men å andra sidan sa hon bara vad Conny tyckte, hon tyckte alltid som Conny tänkte, fast jag tror att det var så att hon tyckte så för att han tyckte så, skicka pixiböcker till en tolvåring, rädslan och glädjen virvlade upp på nytt i en lika kuslig kombination som det gjort när mamma kom med det där brevet, alltid samma bruna kuvert, lika knöligt och stort nog att rymma en pixibok, jävla pixiböcker, nu kom de med tågbiljetter ända till dalarna också, skog, skog och åter skog, snart måste hon va framme, vad fan ska du ut mitt i bland skogen och träffa den där gubben som inte brytt sig tidigare för, visst var det så hon sagt, ja nåt i stil med det i alla fall, 10 år, ja varför skulle det inte kunna gå tio år till, äh, låt henne åka, javisst skulle hon åka, dom skulle minsann få se att man visst var trött efter en dags arbete och att det visst vart så att man pratade lite osammanhängande om man hade gjort en jobbig arbetsdag, nu har jag det, det handlar ju om den där Kajsa som skulle hjälpa sin mormor, eller var det farmor, men vad skrattar hon åt , skrattat, ja, det var precis vad den där Conny gjort när han lämnade mig vid stationen, men hans skratt liknade inte detta, nähenej, usch han hade ett hemskt skratt, han hade ju skrattat när han sagt att gubbjäveln kanske har gått och blivet sjuk, och vill säga adjö, säga adjö, ja, det vore just fint det, hej, det är tio år sedan vi sågs men jag tänkte bara säga adjö nu, tågets bromsade in och utanför rullade sakta granarna förbi innan det äntligen stannade, adjö, nej, hej tänkte hon åtminstone säga först.

KRAM Petra E