Tuesday, October 21, 2008

Vilken dag!

Hejsan!
I morgon har jag fullt upp med ett jätte spännande projekt som jag kommer avslöja här lite längre fram så därför gör jag ett inlägg inför morgondagen nu.
Jag bjuder på lite bilder från arbets/pyssel/hobbyrummet.... Där står mitt långtidsprojek som aldrig lider nån vart....Mitt skala 12 dockskåp. Det har dock hänt lite för från början var det gult och blått. Men jag beslutade mig för att måla det vitt, konstigt va? hihi. Finns ingen enligt mig vackrare färg. Nu tänkte jag också bjuda på lite mer lång läsning för den som vill.

Här följer en kort novell som jag skrev för några år sedan (när jag var vågad nog att försöka skriva om förr, på ett gammeldags språk) ;

LEVNADSLOTTER

Vi har precis gått in i Gräsmånaden ock i sedvanliga fall präglas livet av en känsla som får allt att uppfattas lättare, dagsljuset gästar oss tidigare ock skänker syn, till våra händers arbete. Värmen blir inte samma ängsla, ock det blir enklare att forsla sig. Men livet tydde sig annorlunda för somliga.

På Norrgården hämtade trälen in ved till huset för att upprätthålla värmen åt den sjuka husbonden. Husets kvinna Margareta, vårdade sin älskade Gunnar, ty denne hade under längre tid varit krank ock klen. Nu hade febern kommit för att hämta honom, ock han frös ock svettades vart om.
Trälen kastade medlidande blickar på Margareta medan han försökte hålla liv i den sura brasan. Trots sina egna känslor, våndades han för Margaretas skull därför att han hade vetskap om vad som skulle ske. Om han ändock hade besuttit en annan ställning.
Han iakttog hur hon trots detta vårdade sin make omsorgsfullt med stor passion. Snabbt förföll det sig, Gunnar hade somnat in bara några dagar efter febern ock efterlämnat sin fru ock deras tre barn.
De hade haft ett ovanligt äktenskap, de hade älskat och respekterat varandra. De hade funnit böjelse och vördnad till varandra redan från första stund. Ofta talades det om deras kärlek nästan som om det vore en skald. I den skalden hade dock trälen ingen plats.

Gunnars högsta önskan hade varit att utöka sitt släkte ock redan nio mensperioder efter deras första natt hade Jorunn fötts, trots att hon var av kvinnokön hade Margareta tytt stolthet i Gunnars ögon.
Margareta var en kvinna med vackert hull ock Gunnar hade inte fruktat att hon inte skulle föda honom en son. Margareta hade fort blivit stor igen, men den gången väldigt stor, ock Gud tycktes ha varit vid deras sida den där natten som de berikats med ytterligare två småttingar.
Margareta har alltid i sitt stilla sinne trott att hade inte sockens präst sagt till Gunnar att det var av Gud de överlevt, så hade han lämnat henne. För hon hade endast givit honom mera bekymmer, då hon fött två kvinnokön till. Sedan verkade det omöjligt att berika huset flera barn. För var dag som gick skådade Margareta sin husbonde försjunka djupare detta faktum om att det inte torde bli en son.

Margareta hade älskat sin make ock sina barn men lidit över att hon berövat sin man en arvinge. Gunnar älskade sin kvinna alltför högt för att skaffa sig en sådan på annat håll.

I Socken kallades han bakom sin rygg för dåre, han hade haft mycket att ärva ock många kreatur. Människor pratade ock om Margareta, alla utom trälen. De skvallrade om henne som till en begynnelse varit så fruktsam ock hade så bjudsamt att alla männen glatt synat henne arbeta, om det verkligen varit Gud som velat gott den där natten hon fött två små kvinnokön, eller om det inte var ett straff för att hon frestat andra mäns ögon med sitt hull. Alla visste hur trälen blivit efter att ha tagit arbete på norrgården. Hade Margareta anat att det på ett sådant sätt talades bakom hennes rygg, hade hon troligen aldrig bidat med sitt beslut, ock brevet hade troligen funnits av trälen tidigare.

Barnen hade precis somnat i den stora halmsängen ock Margareta kände hur hennes händer värkte efter dagens hårda arbete. Hon var inte van den här sortens arbete, trots att trälen avlastat henne gång på gång genom att i hennes ställe bära vatten till huset. Han var henne gång på gång genom att i hennes ställe bära vatten till huset. Han var henne så god när alla andra vänt henne ryggen, hon önskade att hon märkt det tidigare då hade hon bett Gunnar ge honom mer av skörden. Hon andades en lättnads suck, förnöjd med att hon slutligen bestämt sig. Ända sedan Gunnar tagits ifrån henne har hon saknat värme och kärlek från en mans tröstande och trygga lemmar. Hon hade oroat sig var dag för barnen ock hurdant det skulle verka för dem utan någon husbonde i huset. Hon log åt sitt beslut då hon fattade skrivtyget.


Det var tidig gryningsmorgon ock mörkret låg fortfarande kvar över marken. Hade det inte varit så skulle gräsdaggets skimrande pärlor varit synliga för trälen att betrakta då han var på väg ner till lagården. Ett ljus spreds utifrån det lilla lagårdsfönster ock avledde trälen från sådana tankar, han var glad att någon redan var där, han som annars brukade vara först och ensam. Hade det inte varit så skulle troligen Margareta, Jorunn och Hjördis legat kvar i sina sängar uppe i stor huset. Lagårdsdörren stod lätt på glänt vilket irriterade trälen, då det var fortfarande kyligt på morgon. Hade det inte varit så skulle det troligen luktat där, för djuren värmde snabbt den lilla ladugården.


Trälen blev stående alldeles stum, kroppen värkte så att han trodde att hjärtat skulle brista och lungorna sprängas för att släppa ut luft. Hans varendaste led ock muskeltråd värka av begär ock förkrosselse.
Tidens lott hade segrat.
På något underligt sätt förmådde han att sträckta sin lem efter lappen som skönjde i Margaretas förklädsficka. Han pressade den så hårt i sin näve att han kände hur handen krampa. Han stod inte ut med vad han såg. Hans kropp vände om för att slippa se. Hans ben sprang ut genom mörkret, ut genom den öppna dörren, ut på morgondaggens mark ock bort från ladans ljussken till sockens herde ock utan ett ord lämnade han brevet till denne.

Det virvlade i trälens hjässa ock hans bröst slog hårt ock tungt, precis som en klocka. Herdens röst skar som sen kniv genom luften och återvände som ett avlägset eko i Trälens hjässa, då han läste brevet för trälen.


Nu förnimms jag endast som en börda för min socken, en nyttjad kvinna som inte fött sin make någon son. Barn av kvinnokön födde jag honom, tre stycken, Jorunn, Hjördis ock Finna. Men de blir knappt till någon undsättning åt vår socken, snarare en last med levnadsåren 1,3 och 5, måhända att Finna har lärt sig vara behjälplig med kreaturen nästa vår. Men jag har känt mig krank ock då mina avkommor är er behjälpliga har jag tagit mitt beslut. Jag besinnade först att jag skulle gå till byn intill ock tjänstgöra som trälkvinna, men där går krämpa ock krankhet nu. Vår socken stort belastad med gamla och barn, ock nödställda lär vi bli med fler. Så jag har kommit fram till att Jorunn ock Hjördis törhända kläs hederligast med mig i änglavingar. Finna har behagligt ljuslagt hår ock himmelsblå ögon, tunn är hon inte heller så hon borde gå att utbjuda till grannbyn, hon borde dock kammas, jag befarar att hon har löss. Men utse henne en husbonde väl, så hon får uppleva det samma som jag gjorde med Gunnar. Vad befarar mig, Jorunn ock Hjördis så vill vi kläs i våra fagraste särkas med ärmlös klänning över den. Jag har ävenledes en åstundan om Finna kunde få välja några spännbucklor till detta. Jag åstundar att ni trots följande handling vill gravlägga oss i gravfältet jämte Gunnar. Herren kan nog ha skonsamhet.
Ty jag har honom trogen.

/Margareta


Ock aldrig skulle någon komma förnimma hur dessa ord för evigt kom att eka i trälens hjässa. Trälen kände hur hans ben domnade bort ock sakta lutade han sig mot kyrkoväggen för att sedan sjunka ner på det iskalla golvet. Herden stirrade med stor förskräckelse på den lortiga ock egendomliga trälen då han i det närmaste satte hjärtat i strupen.
Ett skri av ångest, fasa ock vånda måste ha hörts genom hela socken denna
morgonen.
Ha det gott på er alla goa besökare och bloggare Kram/ Petra E
Ps. Sorry om jag ínte hinner med att besvara alla kommentarer. Jag läser dem och kikar in hos er men just nu har jag ett projekt på g som tar ganska mkt tid i anspråk Ds

2 comments:

  1. Oj vilken historia !!
    Va du kan skriva , underbart !!!
    Men sorgligt , jag hoppades att hon skulle befria trälen och gifta om sig med honom , så romantiskt tjafsig jag är ;-)
    Nu ska jag lägga in dej på bloggkoll så jag har lite mer koll på dej ;-)
    Ha det gott Vännen !!
    Kram/Lotta

    ReplyDelete
  2. Har du ditt dockskåp iorningställt? Mitt står bara där utan tapeter och golv. Alla möbler finns men tyvärr inte tiden, men den kommer väl igen.
    Men vad du är duktig att skriva! Sorglig historia, men säkert har det hänt liknande.
    Lycka till med projektet!

    Kram Eva-Karin/noll54

    ReplyDelete

Tack för din kommentar den värmer! Dock har jag för en tiden sedan bestämt mig att inte svara på kommentarer då jag måste prioritera min tid. Tack för att du förstår mitt val.
Är det dock något du undrar så självklart går det bra att maila mig på romantiskahem(@)gmail.com
Kram Petra

Google+ Followers

Google+ Badge