GOD JUL!

Hej Ni Goa!

Delar med mig av en klassiker som inte kan slitas ut:

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta.

  

För sin hand genom skägg och hår,

skakar på huvud och hätta --

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" --

slår som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

 känner på alla låsen --

 korna drömma vid månens ljus

 sommardrömmar vid båsen.

 Glömsk av sele och pisk och töm

 Pålle i stallet har ock en dröm:

 krubban han lutar över

 fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,

 ser, hur de sova där inne.

Går till hönsen, där tuppen står

 stolt på sin högsta pinne.

Karo i hundbots halm mår gott,

 vaknar och viftar svansen smått,

 Karo sin tomte känner,

 de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

 husbondfolket det kära,

 länge och väl han märkt, att de

 hålla hans flit i ära;

 barnens kammar han sen på tå

 nalkas att se de söta små,

 inget må det förtrycka:

 det är hans största lycka.

 Så har han sett dem, far och son,

 ren genom många leder

 slumra som barn; men varifrån

 kommo de väl hit neder?

 Släkte följde på släkte snart,

 blomstrade, åldrades, gick - men vart?

 Gåtan, som icke låter

 gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

 där han har bo och fäste

 högt på skullen i höets doft,

 nära vid svalans näste;

 nu är väl svalans boning tom,

 men till våren med blad och blom

 kommer hon nog tillbaka,

 följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

 månget ett färdeminne,

 intet likväl om gåtan, som

 rör sig i tomtens sinne.

 Genom en springa i ladans vägg,

 lyser månen på gubbens skägg,

 strimman på skägget blänker,

 tomten grubblar och tänker.

 Tyst är skogen och nejden all,

 livet där ute är fruset,

 blott från fjärran av forsens fall

 höres helt sakta bruset.

 Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

 tycker sig höra tidens ström,

 undrar, varthän den skall fara,

 undrar, var källan må vara.

 Midvinternattens köld är hård,

 stjärnorna gnistra och glimma.

 Alla sova i enslig gård

 gott intill morgontimma.

 Månen sänker sin tysta ban,

 snön lyser vit på fur och gran,

 snön lyser vit på taken.

 Endast tomten är vaken.

Av: Rydberg så klart, ler

GOD JUL Önskar Mig!