
Idag har jag bakat en stor smörgåstårta som jag själv inte kommer vara med att äta....hoppas att den är god, jag kan ju inte direkt provsmaka. Men jag kan visa er bilder i morgon och skriva vad som finns i. Älskar att baka smörgåstårta det är ju såååå GOTT! Men nog om det för nu blir jag riktigt sugen, ni också kanske. Ler.


Novellens namn är; ”Wallnerska drömmar”


– Fröken Berg, ni kan komma in.
Hon klev in i rummet och satte sig i besöksstolen. Fru Persson log åt henne och plockade fram hennes journaler ur en skrivbordslåda.
– Ja, jag ämnar gå rakt på sak. Har ni haft någon månadsrening sedan sist vi träffades?
Frågan var rak och okänslig men Fru Persson var inte omtalad för att vara saktmodig utan professionell och bildad. Hon harklade sig och förlorade för ett ögonblick sin annars kultiverade fasad.
– Ja, den har varit punktlig och sedvanligt. Fru Persson betraktade henne för ett ögonblick med något som kunde tolkas som en medlidande blick, och svarade sedan raskt.
– Jag har språkat med doktorn, och han meddelar att proverna inte kan visa något alldeles utan tvivel, han anser dock att ni bör begrunda en adoption. Pengar är ju inte ett besvär för er och knappast plats likaså.
Stråket hem kändes långt och den förut så vackra och blå himlen kändes plötslig ödslig och slukande. Hon tänkte på sin man, och hans största önskan som just gått i kras utan att han ens visste det. När hon fick syn på deras hus på uppfarten kändes det med ens olycksbådande och ensamt. Fågelkvittret verkade ha tystnat och endas kråkkrax kunde höras i luften. Kraxandet skar som en rysning genom kroppen på henne. Precis som om hon rest tillbaka i tiden började gamla minnen att spelas upp i hennes huvud. Hon gick in och lade sig på sängen en stund för att lugna sin själ. Hon mindes hur hennes make fört henne till det oerhört vackra huset strax efter att han friat. Han hade varit så entusiastisk nästan lyrisk, vilket var ett väldigt olikt drag hos honom. Han hade chockat henne då han sa att det var deras. Han hade köpt det och hon hade älskat det, men tyckt att det var hiskeligt stort. Han hade lugnat henne med att det strax skulle springa barnfötter över de stora ek- golven. Hon mindes hur de hade skrattat när det sagt i munnen på varandra att här skulle de kunna skaffa tio barn och ändå inte bo trångt. Hon kände hur tårar sakta rullade ner för hennes kinder, och kände smaken av dess ljumna och salta bitterhet då de vätte hennes läppar.

Hon går in på klosetten för att stänka lite svalt vatten i ansiktet.
– Elisabeth! Vart är du?
Hon skvatt till och slog av misstag ner en kanna som stod placerad vid tvättfatet. Den gick i tusen bitar.
– Elisabeth, är det du? Vad händer ?
– Å Carl, jag råkade välta en kanna. Jag ska bara ta reda på det så kommer jag.
Hon plockade upp skärvorna och tog fram kvasten för att sopa upp det sista då hon plötsligt fick syn på en svart fjäder som låg på golvet. Märkligt tänkte hon och gick sedan in till sin man som satt i herrummet redan djupt försjunken i tidningen. Han tittade upp på henne, det såg ut som om han sett ett spöke.
– Men kära någon, Elisabeth, hur är det fatt? Är du sjuk?
Hon vände bort blicken för att inte visa att hennes ögon fyllts av tårar. Hur skulle hon kunna berätta? Det var kanske lika bra att säga det nu?
– Carl, jag var på kontroll hos fru Persson idag.
Hon hade fortfarande blicken vänd ifrån honom. Men hon kände hur hans förväntan och oro spred sig i luften. Han sa inte ett ljud, bara väntade på att hon skulle fortsätta. Hon kände hur det knöt sig vid strupen och hur hennes röst försökte pressa sig framåt. Men det var för sent hennes tårar hade sviket henne och hon kände det som om hennes lungor skulle spricka. Carl sköt ljudligt men sakta tillbaka sin skrivbordstol. Hon kände att han ställde sig tätt bakom henne och just som hon trodde att han skulle sluta sina trygga armar om henne, hörde hon hur han vände sig om och gick ut ur rummet. Hon sjönk ljudlöst ner på golvet och hennes tidigare tysta snyftningar började få ljud. Helt plötsligt grät hon hysteriskt, hon lät precis som en kraxande kråk- unge som brutit sin vinge.
Carl måste ha åkt tillbaka till kontoret för när hon vaknade mitt i natten av sin vanliga dröm, var han ännu inte tillbaka. Märkligt att drömmen inte skrämde henne denna gång. Den var så bekant med henne att den på något underligt sätt blivet trygg istället. Hon sov inte mer den natten. Istället tittade hon igenom sin gamla brudkista. Brudkistan var chokladbrun och hade robusta järnbeslag, som vittnade om en svunnen tid. Den var full av vackra minnen. Hon tyckte att det kändes skönt att fly tillbaka i dess rofyllda svär för en stund. Längst ner fann hon en tygpåse som hon förträngt. Hon kände hur lockelsen bubblade upp inombords. Hon visste exakt vad påsen innehöll men den tillhörde inte henne. Carl och hon hade hittat den på vinden när de köpt huset. De hade då konstaterat att det var dagböcker, fotografier och anteckningar som tillhörde de första ägarna av huset. Hon hade velat läsa dem redan då men Carl tyckte att de var privata och borde återlämnas till någon släkting. Brydsamhet uppstod när de undersökte saken och upptäckte att Clara Thèrese Wallners anförvanter endera var döda eller orimliga att få tag på. Clara var Jakob Julius Wallners efterlämnade änka.


Hon som bara ville rädda, ock svepte änglarna sina vingar om henne i utbyte. Säg mig, visst måtte dem ha tagit fel, det kan inte ha varit menat att ett så godsinnat barn skulle lämna oss. Jag tror att min tid i detta hus är klar, jag bör nog lämna detta kråkslott. /Clara

– Adjö Alice, viskade hon.
Hon gick tillbaka in i huset och trots att hon knappt sovit något på hela natten så kände hon sig mer utvilad än någonsin. Hon gick in i herrummet och satte sig på Carls stol där han annars satt försjunken i tidningen. Hon hade inte hört något men plötsligt stod han där i dörröppningen. Han gick fram emot henne med utsträckta armar.
Hans kram var varm och tung, då han viskade i hennes öra, Jag älskar dig.
Carl och Elisabeth flyttade strax därefter ifrån Wallnerska villan, och ett halvår senare väntade de sitt första barn.
Snipp snapp snut så var sagan slut hihi
Kram På er! /Petra
Mysiga bilder du visar,
ReplyDeletejag har en sån gammal mjölkkanna i trädgården.
TACK för din gulliga kommentar...STOR kram till dig!
ReplyDelete: )
/Jenny
<3