Stora tankar om Thailand.

 Hej Ni Rara!

Jaha, här sitter ,am då strax efter 04.00 på morgonen och är sugen på frukost. I går när vi kom hem i från Thailand kl 18.00 hade vi rest konstant i dryga 25 h utan sömn så jag trodde inte det skulle bli några problem att sova till 07.00 men ooppss så fel jag hade. Vaknade pigg med Thailand fortfarande i mitt sinne! 

"Upp, ner, upp, ner, en sväng åt vänster, en kraftig runt höger. Någon kör förbi på insidan och andra också lite som de själva tycks vilja köra. Omgivningarna sveper snabbt förbi, men ännu snabbare bytter de skepnader. En eller flera utsvultna och skabbiga hundar ligger flämtande vid vägkanten.

 Orkidéer i alla dess slag låter sig sträcka sina långa grenar och blad ända in till vägens kant, likaså palmer och all annan vacker grönska vars växtlighet gömmer fattiga/rika bybor, ormar och andra läskiga djur. I bland har de grönskade träden låtit sin blomster beklädnad falla. Då kan vi skymta mycket av det inhemska. 

 Svisch, svisch... En tuktuk, flera tuktukar åker förbi. En lastbil med ett stort flak fylld med invånare på. Vespor, Vespor i hundratals. Oftast fina, nya vespor, med både en, två, tre eller fyra personer på. Ofta små delar av en familj på väg någonstans. Endel, få, har hjälm. Endel har det men de har dem inte knäppta...? Vilka är dom? Vart ska dom? Till ett jobb, hem? De flesta ser ut att ha härkomst här i från men många är också uppenbara turister som ser sig om. Ska deras resa få ett lycklig slut? Bli som det var tänkt? Här nere tycks man köra, man kör och sedan går det som det går. Det som sker, det sker. Hur många som följer några trafik regler det vet jag inte, om det direkt finns några större regelverk vet jag inte heller. Om det gör det så undrar jag om man kan dem. Många kör och precis som om här i härligheten och frihetens land. Här där ande, moral och själ högaktas. Här, här är man odödlig. 

Min morbror Christer, han dog här för några år sedan. Här körandes på en vespa. Jag har flera bekanta som dött här. Men ändå är detta inte ett dödsrike för mig. Det är två om inte fem världar i en.  

 Här möter världen, folket och själen den heta pulsen, den vilsamma stunden med i bland bara några meters avstånd. Några sekunder eller minuter. Här är jag som svensk medelklass i det ena området fattig och i det andra sik som skam, i det tredje är jag precis som alla andra. 

 Här finns hopp, sorg, glädje, tacksamhet och stolthet i många människors ögon. Här höjs ingen röst i ilska. Inte från dem som bor här i alla fall. Konstigt?

Nä, anpassning? Nej. Sed, tradition, tacksamhet? Jag tror att det är den starka tron på att vad man själv gör är vad man själv får tillbaka som gör att människor här känns så godhjärtade. 

 För det jag ser i många hörn, på öppen gata, i dagens ljus. Det är ibland saker som gör mig ilsken. Så ilsken att jag vill skrika. Det gör jag inte, det är ingen som gör. Inte där och då. 

 Men sen så går jag en bit till och möter något nytt, något spännande. En vänlig gest, en sed, ett skratt en show. 

Respekt, en samlad familj, kärlek, stolthet och allt är för den lilla stunden glömt. 

 Jag är så tacksam att jag fick chansen att ta med min familj hit och visa dem det land där min far när han var i liv spenderade den mesta av sin tid. Min pappa älskade Thailand av hela sin själ och det mesta av hans liv sedan 70 talet var där om inte fysiskt (vilket den ofta var) så än psykiskt." 

 Det måhända att jag i mina texter och uttryck om Thailand kan tyckas vara dömande eller inte tillräckligt nyanserad, det är i vart fall inte mitt syfte. Mitt syfte är att beskriva detta land till åtminstone en del av dess storhet och variation. Jag tycker om att möta och dela kultur, att fantisera och att undra därför delar jag mina tankar är i min annars ganska ytliga blogg. 

 Jag fann enhel del kreativ kraft och ny insikt när jag vara där under mitt korta besök som då också mest bestod av resande i Phuket och Patong. Den hoppas jag få dela under några av de kommande inläggen.  

KRAM och så i dag, tja varför inte PUSS! Glad alla Hjärtans Dag!