Vilken dag!

Hejsan!
I morgon har jag fullt upp med ett jätte spännande projekt som jag kommer avslöja här lite längre fram så därför gör jag ett inlägg inför morgondagen nu.

Jag bjuder på lite bilder från arbets/pyssel/hobbyrummet.... Där står mitt långtidsprojek som aldrig lider nån vart....Mitt skala 12 dockskåp. Det har dock hänt lite för från början var det gult och blått. Men jag beslutade mig för att måla det vitt, konstigt va? hihi. Finns ingen enligt mig vackrare färg. Nu tänkte jag också bjuda på lite mer lång läsning för den som vill.

Här följer en kort novell som jag skrev för några år sedan (när jag var vågad nog att försöka skriva om förr, på ett gammeldags språk) ;

LEVNADSLOTTER

Vi har precis gått in i Gräsmånaden ock i sedvanliga fall präglas livet av en känsla som får allt att uppfattas lättare, dagsljuset gästar oss tidigare ock skänker syn, till våra händers arbete. Värmen blir inte samma ängsla, ock det blir enklare att forsla sig. Men livet tydde sig annorlunda för somliga.

På Norrgården hämtade trälen in ved till huset för att upprätthålla värmen åt den sjuka husbonden. Husets kvinna Margareta, vårdade sin älskade Gunnar, ty denne hade under längre tid varit krank ock klen. Nu hade febern kommit för att hämta honom, ock han frös ock svettades vart om.
Trälen kastade medlidande blickar på Margareta medan han försökte hålla liv i den sura brasan. Trots sina egna känslor, våndades han för Margaretas skull därför att han hade vetskap om vad som skulle ske. Om han ändock hade besuttit en annan ställning.
Han iakttog hur hon trots detta vårdade sin make omsorgsfullt med stor passion. Snabbt förföll det sig, Gunnar hade somnat in bara några dagar efter febern ock efterlämnat sin fru ock deras tre barn.
De hade haft ett ovanligt äktenskap, de hade älskat och respekterat varandra. De hade funnit böjelse och vördnad till varandra redan från första stund. Ofta talades det om deras kärlek nästan som om det vore en skald. I den skalden hade dock trälen ingen plats.

Gunnars högsta önskan hade varit att utöka sitt släkte ock redan nio mensperioder efter deras första natt hade Jorunn fötts, trots att hon var av kvinnokön hade Margareta tytt stolthet i Gunnars ögon.
Margareta var en kvinna med vackert hull ock Gunnar hade inte fruktat att hon inte skulle föda honom en son. Margareta hade fort blivit stor igen, men den gången väldigt stor, ock Gud tycktes ha varit vid deras sida den där natten som de berikats med ytterligare två småttingar.
Margareta har alltid i sitt stilla sinne trott att hade inte sockens präst sagt till Gunnar att det var av Gud de överlevt, så hade han lämnat henne. För hon hade endast givit honom mera bekymmer, då hon fött två kvinnokön till. Sedan verkade det omöjligt att berika huset flera barn. För var dag som gick skådade Margareta sin husbonde försjunka djupare detta faktum om att det inte torde bli en son.

Margareta hade älskat sin make ock sina barn men lidit över att hon berövat sin man en arvinge. Gunnar älskade sin kvinna alltför högt för att skaffa sig en sådan på annat håll.

I Socken kallades han bakom sin rygg för dåre, han hade haft mycket att ärva ock många kreatur. Människor pratade ock om Margareta, alla utom trälen. De skvallrade om henne som till en begynnelse varit så fruktsam ock hade så bjudsamt att alla männen glatt synat henne arbeta, om det verkligen varit Gud som velat gott den där natten hon fött två små kvinnokön, eller om det inte var ett straff för att hon frestat andra mäns ögon med sitt hull. Alla visste hur trälen blivit efter att ha tagit arbete på norrgården. Hade Margareta anat att det på ett sådant sätt talades bakom hennes rygg, hade hon troligen aldrig bidat med sitt beslut, ock brevet hade troligen funnits av trälen tidigare.

Barnen hade precis somnat i den stora halmsängen ock Margareta kände hur hennes händer värkte efter dagens hårda arbete. Hon var inte van den här sortens arbete, trots att trälen avlastat henne gång på gång genom att i hennes ställe bära vatten till huset. Han var henne gång på gång genom att i hennes ställe bära vatten till huset. Han var henne så god när alla andra vänt henne ryggen, hon önskade att hon märkt det tidigare då hade hon bett Gunnar ge honom mer av skörden. Hon andades en lättnads suck, förnöjd med att hon slutligen bestämt sig. Ända sedan Gunnar tagits ifrån henne har hon saknat värme och kärlek från en mans tröstande och trygga lemmar. Hon hade oroat sig var dag för barnen ock hurdant det skulle verka för dem utan någon husbonde i huset. Hon log åt sitt beslut då hon fattade skrivtyget.


Det var tidig gryningsmorgon ock mörkret låg fortfarande kvar över marken. Hade det inte varit så skulle gräsdaggets skimrande pärlor varit synliga för trälen att betrakta då han var på väg ner till lagården. Ett ljus spreds utifrån det lilla lagårdsfönster ock avledde trälen från sådana tankar, han var glad att någon redan var där, han som annars brukade vara först och ensam. Hade det inte varit så skulle troligen Margareta, Jorunn och Hjördis legat kvar i sina sängar uppe i stor huset. Lagårdsdörren stod lätt på glänt vilket irriterade trälen, då det var fortfarande kyligt på morgon. Hade det inte varit så skulle det troligen luktat där, för djuren värmde snabbt den lilla ladugården.


Trälen blev stående alldeles stum, kroppen värkte så att han trodde att hjärtat skulle brista och lungorna sprängas för att släppa ut luft. Hans varendaste led ock muskeltråd värka av begär ock förkrosselse.
Tidens lott hade segrat.
På något underligt sätt förmådde han att sträckta sin lem efter lappen som skönjde i Margaretas förklädsficka. Han pressade den så hårt i sin näve att han kände hur handen krampa. Han stod inte ut med vad han såg. Hans kropp vände om för att slippa se. Hans ben sprang ut genom mörkret, ut genom den öppna dörren, ut på morgondaggens mark ock bort från ladans ljussken till sockens herde ock utan ett ord lämnade han brevet till denne.

Det virvlade i trälens hjässa ock hans bröst slog hårt ock tungt, precis som en klocka. Herdens röst skar som sen kniv genom luften och återvände som ett avlägset eko i Trälens hjässa, då han läste brevet för trälen.


Nu förnimms jag endast som en börda för min socken, en nyttjad kvinna som inte fött sin make någon son. Barn av kvinnokön födde jag honom, tre stycken, Jorunn, Hjördis ock Finna. Men de blir knappt till någon undsättning åt vår socken, snarare en last med levnadsåren 1,3 och 5, måhända att Finna har lärt sig vara behjälplig med kreaturen nästa vår. Men jag har känt mig krank ock då mina avkommor är er behjälpliga har jag tagit mitt beslut. Jag besinnade först att jag skulle gå till byn intill ock tjänstgöra som trälkvinna, men där går krämpa ock krankhet nu. Vår socken stort belastad med gamla och barn, ock nödställda lär vi bli med fler. Så jag har kommit fram till att Jorunn ock Hjördis törhända kläs hederligast med mig i änglavingar. Finna har behagligt ljuslagt hår ock himmelsblå ögon, tunn är hon inte heller så hon borde gå att utbjuda till grannbyn, hon borde dock kammas, jag befarar att hon har löss. Men utse henne en husbonde väl, så hon får uppleva det samma som jag gjorde med Gunnar. Vad befarar mig, Jorunn ock Hjördis så vill vi kläs i våra fagraste särkas med ärmlös klänning över den. Jag har ävenledes en åstundan om Finna kunde få välja några spännbucklor till detta. Jag åstundar att ni trots följande handling vill gravlägga oss i gravfältet jämte Gunnar. Herren kan nog ha skonsamhet.
Ty jag har honom trogen.

/Margareta

Ock aldrig skulle någon komma förnimma hur dessa ord för evigt kom att eka i trälens hjässa. Trälen kände hur hans ben domnade bort ock sakta lutade han sig mot kyrkoväggen för att sedan sjunka ner på det iskalla golvet. Herden stirrade med stor förskräckelse på den lortiga ock egendomliga trälen då han i det närmaste satte hjärtat i strupen.
Ett skri av ångest, fasa ock vånda måste ha hörts genom hela socken denna
morgonen.

Ha det gott på er alla goa besökare och bloggare Kram/ Petra E

Ps. Sorry om jag ínte hinner med att besvara alla kommentarer. Jag läser dem och kikar in hos er men just nu har jag ett projekt på g som tar ganska mkt tid i anspråk Ds

Lördag

Hejsan!
Idag har jag bakat en stor smörgåstårta som jag själv inte kommer vara med att äta....hoppas att den är god, jag kan ju inte direkt provsmaka. Men jag kan visa er bilder i morgon och skriva vad som finns i. Älskar att baka smörgåstårta det är ju såååå GOTT! Men nog om det för nu blir jag riktigt sugen, ni också kanske. Ler.

Tänkte istället fortsätta med lite jag skrivit, denna gången blir det en kort novell som jag skrev för några år sedan.
Jag har blandat fantasi och lite fakta. Händelserna utspelar sig i Kristinehamn.
Novellens namn är; ”Wallnerska drömmar”
Hon betraktade klockan länge, precis som om hon inte kunde tyda dess siffror. Den var strax efter ett på middagen. Hon var van vid det här laget att sova oroligt på nätterna, därför oroade inte dåsigheten henne längre. Hon hade inte tid hos Fru Persson först om en timme. Möjligen skulle hon ta sig en promenad dit. Utanför fönsterrutan sken solen och dess strålar tycktes försöka nå henne. Våren var på väg och fågelkvitter kunde hörda utanför dörren. Hon beslutade sig för att gå till Fabrikör Pettersons hus. Hon tog på sig sin rävpäls och kastade en hastig blick i spegeln. Läpparna var klar röda och hennes blonda hår nyklippt i en elegant page, hon log tacksamt mot spegelbilden och öppnade ytterdörren. Ingen kunde ana all denna vånda som virvlade inom henne. Hon klev ut på Prästgatan för att sedan återvända dit med ett väntat men icke kärt besked. Himlen var alldeles fri från moln, vilket fick henne att för en stund känna sig alldeles bekymmerslös. Från ett vidöppet fönster kunde hon uppfånga toner från Ella Fitzgerald, hon hade ingalunda uppskattat jazz men just denna bit fick henne att småle. När hon gick längst Östra Staketgatan slängde hon en blick på Betlehemskyrkan. Hon kommer ihåg hur de byggde den när hon var liten, och nu var det redan tal på renovering. Gick tiden så fort? Tiden, det ständiga dilemmat som tickade vidare och satte press på henne. När hon vek av mot Tegelslagaregatan fick hon genast syn på det ståtliga huset i vilket Persson hade sin mottagning. Enbart synen fick henne att rugga tillbaka.

Hon gick in och satte sig i väntrummet. Kontorsdörren till byggmästarens rum stod på glänt och hon kunde se det vackra engelska chippendale- skrivbordet, det var inte särskild välstädat, fullt av papper låg sprida över det. Dörren från Perssons besöksrum öppnades och Fru Granlund klev ut med magen först.

– Fröken Berg, ni kan komma in.

Hon klev in i rummet och satte sig i besöksstolen. Fru Persson log åt henne och plockade fram hennes journaler ur en skrivbordslåda.

– Ja, jag ämnar gå rakt på sak. Har ni haft någon månadsrening sedan sist vi träffades?

Frågan var rak och okänslig men Fru Persson var inte omtalad för att vara saktmodig utan professionell och bildad. Hon harklade sig och förlorade för ett ögonblick sin annars kultiverade fasad.

– Ja, den har varit punktlig och sedvanligt. Fru Persson betraktade henne för ett ögonblick med något som kunde tolkas som en medlidande blick, och svarade sedan raskt.

– Jag har språkat med doktorn, och han meddelar att proverna inte kan visa något alldeles utan tvivel, han anser dock att ni bör begrunda en adoption. Pengar är ju inte ett besvär för er och knappast plats likaså.

Stråket hem kändes långt och den förut så vackra och blå himlen kändes plötslig ödslig och slukande. Hon tänkte på sin man, och hans största önskan som just gått i kras utan att han ens visste det. När hon fick syn på deras hus på uppfarten kändes det med ens olycksbådande och ensamt. Fågelkvittret verkade ha tystnat och endas kråkkrax kunde höras i luften. Kraxandet skar som en rysning genom kroppen på henne. Precis som om hon rest tillbaka i tiden började gamla minnen att spelas upp i hennes huvud. Hon gick in och lade sig på sängen en stund för att lugna sin själ. Hon mindes hur hennes make fört henne till det oerhört vackra huset strax efter att han friat. Han hade varit så entusiastisk nästan lyrisk, vilket var ett väldigt olikt drag hos honom. Han hade chockat henne då han sa att det var deras. Han hade köpt det och hon hade älskat det, men tyckt att det var hiskeligt stort. Han hade lugnat henne med att det strax skulle springa barnfötter över de stora ek- golven. Hon mindes hur de hade skrattat när det sagt i munnen på varandra att här skulle de kunna skaffa tio barn och ändå inte bo trångt. Hon kände hur tårar sakta rullade ner för hennes kinder, och kände smaken av dess ljumna och salta bitterhet då de vätte hennes läppar.
Hon måste ha somnat för hon vaknade med ett ryck och kände hur hjärtat bankade hårt innanför bröstkorgen. Hon hade haft den där hemska drömmen igen. Höll hon på att tappa förståndet, alltid samma dröm. En liten flicka som är genomblöt och håller en kråk- unge i sin famn. Flickans läppar är alldeles blå och ögonen förskräckta och sönder gråtna. Flickebarnet sträcker ut armarna för att ge henne kråk- barnet. När hon ska till att ta emot kråkan så vaknar hon alltid lika skärrad.

Hon går in på klosetten för att stänka lite svalt vatten i ansiktet.

– Elisabeth! Vart är du?

Hon skvatt till och slog av misstag ner en kanna som stod placerad vid tvättfatet. Den gick i tusen bitar.

– Elisabeth, är det du? Vad händer ?

– Å Carl, jag råkade välta en kanna. Jag ska bara ta reda på det så kommer jag.

Hon plockade upp skärvorna och tog fram kvasten för att sopa upp det sista då hon plötsligt fick syn på en svart fjäder som låg på golvet. Märkligt tänkte hon och gick sedan in till sin man som satt i herrummet redan djupt försjunken i tidningen. Han tittade upp på henne, det såg ut som om han sett ett spöke.

– Men kära någon, Elisabeth, hur är det fatt? Är du sjuk?

Hon vände bort blicken för att inte visa att hennes ögon fyllts av tårar. Hur skulle hon kunna berätta? Det var kanske lika bra att säga det nu?

– Carl, jag var på kontroll hos fru Persson idag.

Hon hade fortfarande blicken vänd ifrån honom. Men hon kände hur hans förväntan och oro spred sig i luften. Han sa inte ett ljud, bara väntade på att hon skulle fortsätta. Hon kände hur det knöt sig vid strupen och hur hennes röst försökte pressa sig framåt. Men det var för sent hennes tårar hade sviket henne och hon kände det som om hennes lungor skulle spricka. Carl sköt ljudligt men sakta tillbaka sin skrivbordstol. Hon kände att han ställde sig tätt bakom henne och just som hon trodde att han skulle sluta sina trygga armar om henne, hörde hon hur han vände sig om och gick ut ur rummet. Hon sjönk ljudlöst ner på golvet och hennes tidigare tysta snyftningar började få ljud. Helt plötsligt grät hon hysteriskt, hon lät precis som en kraxande kråk- unge som brutit sin vinge.

Carl måste ha åkt tillbaka till kontoret för när hon vaknade mitt i natten av sin vanliga dröm, var han ännu inte tillbaka. Märkligt att drömmen inte skrämde henne denna gång. Den var så bekant med henne att den på något underligt sätt blivet trygg istället. Hon sov inte mer den natten. Istället tittade hon igenom sin gamla brudkista. Brudkistan var chokladbrun och hade robusta järnbeslag, som vittnade om en svunnen tid. Den var full av vackra minnen. Hon tyckte att det kändes skönt att fly tillbaka i dess rofyllda svär för en stund. Längst ner fann hon en tygpåse som hon förträngt. Hon kände hur lockelsen bubblade upp inombords. Hon visste exakt vad påsen innehöll men den tillhörde inte henne. Carl och hon hade hittat den på vinden när de köpt huset. De hade då konstaterat att det var dagböcker, fotografier och anteckningar som tillhörde de första ägarna av huset. Hon hade velat läsa dem redan då men Carl tyckte att de var privata och borde återlämnas till någon släkting. Brydsamhet uppstod när de undersökte saken och upptäckte att Clara Thèrese Wallners anförvanter endera var döda eller orimliga att få tag på. Clara var Jakob Julius Wallners efterlämnade änka.
Hon lade dagboken i sitt knä och strök sakta handen över den. Vände på första sidan och började läsa. Hon fängslades direkt i kvinnans sätt att skriva och av hennes känslor. Det kändes nästan som om hon själv kunde ha skrivet dess ord. Hon sjönk djupare in i skriften och kom plötsligt att tänka på ifall Carl skulle komma hem. Han skulle bli om möjligt än mer upprörd. Hon slog igen boken men upptäckte ett instoppat fotografi i mellan sidorna. Nyfikenheten vann, hon öppnade sidan och kände genast en kall kår resa sig mellan skulderbladen. Hon satt som förstenad och stirrade på fotografiet. Det var tagit på en liten flicka, som stod nere vid älven. Det var den vackra flickan som besökte henne på natten i hennes drömmar. Klänningen var den samma och det ljusa, vackra långa håret. Fast hennes blick var en helt annan, kanske var det därför att hon var torr och inte genomdränkt som när hon kom i hennes dvala. Hon vände på fotografiet och på dess baksida stod det Alice med vacker handstil. Känslan av att tappa förståndet närmade sig igen, hon måste på något sätt likna någon annan tänkte hon. Hon öppnade boken där fotot hade legat och började läsa.
Huset som eljest givet mig en tocken ro ock trygget känns efter denna dag fördömt. Må hända att det är jag som är ämnad att leva med olycka och elände, men detta har blivet för mycket. Detta nödgas få ett slut. Åkomma ock krämpa av löser mig och mitt tjänstefolk. Bägaren rann dock över igår när det alldeles förskräckliga ämnade äga rum. Gud, du väjer allt de vackra till himmelen. Först min Jakob, ock sedan på hans döds dag, hämtade du Alice. Livet erfars så grymt. Jag undrar om flickans moder kommer att vara kvar här, jag tror inte att hon orkar det. Sanna mina ord då jag säger att det vore över mitt förstånd, jag borde ha övergivet detta hus redan då Jakob gick bort. Men vad skulle Alice ner till älven ock göra. Jag har blivit förtäljd att hon försökte rädda en kråkung.
Hon som bara ville rädda, ock svepte änglarna sina vingar om henne i utbyte. Säg mig, visst måtte dem ha tagit fel, det kan inte ha varit menat att ett så godsinnat barn skulle lämna oss. Jag tror att min tid i detta hus är klar, jag bör nog lämna detta kråkslott. /Clara
Hon hade först märkt det själv men hon kände ett underligt lugn svepa fram i rummet. Och plötsligt kändes det som om någon tittade på henne. Hon reste sig upp och stirrade mot dörröppningen. Hon vet inte varför men hon tog tygpåsen och gick mot dörren. Hon kunde svära på att hon blivet galen, för hela tiden kände hon hur hon höll en liten kall hand i sin. Det var tidig grynings morgon då de gick ner till älven. När hon satte sig på huk vid älven upptäckte hon att på alla trädens kvistar satt fullt av kråkor. De var alldeles tysta och tittade på henne som om de förväntat sig att hon skulle tala till dem. Oförklarligt log hon åt dem och lade tygpåsen på vattenytan. När vattenytan snart skulle sluka tyget och dess innehåll kände hon hur den lilla handen smekte hennes kind.

– Adjö Alice, viskade hon.

Hon gick tillbaka in i huset och trots att hon knappt sovit något på hela natten så kände hon sig mer utvilad än någonsin. Hon gick in i herrummet och satte sig på Carls stol där han annars satt försjunken i tidningen. Hon hade inte hört något men plötsligt stod han där i dörröppningen. Han gick fram emot henne med utsträckta armar.
Hans kram var varm och tung, då han viskade i hennes öra, Jag älskar dig.

Carl och Elisabeth flyttade strax därefter ifrån Wallnerska villan, och ett halvår senare väntade de sitt första barn.

Snipp snapp snut så var sagan slut hihi

Kram På er! /Petra